ROHVOL

igår blev jag helt otroligt ofantligt jätteförälskad. i en liten autistisk blind pojke på 3:an och hans bästa vän. hans pianoskills var bättre än min morfars och lilla pojken var då cirka 11-12 år. jag trodde jag skulle börja gråta när han satt och blev glad när han sjöng med den andra lilla blinda pojken.

sen fick jag se han bästa vän. en jättesöt, alltså riktigt söt, liten flicka som sa att hon tyckte att det var jättecoolt att han kunde spela så bra (till kameramannen, sa hon då detta) och att hon gärna ville att lilla blinda pojken skulle lära henne. sen sa hon att hon brydde sig inte om att han var blind, för han ville ändå göra samma saker som alla andra barn. och hon kändes bara så vuxen. hon lät äldre än mig i sin artikulation och hon var bara så jävla söt och tillgiven sin blinda vän.

sen när hon stod och gungade blinda pojken, så satt där ett down syndrom-barn på gungan bredvid och frågade om det var hennes bror hon gungade. då sa hon: "nej, han är min bästa vän." jag ville bara gråta och dö. hur kan en liten flicka vara så jävla duktig? fan, vad dålig jag kände mig. varför kan inte jag vara så snäll? jag funderade seriöst starkt på igår, att gå med på saras sjuka upptåg och jobba volontärt. jag borde kanske bli snäll. "tänk på någon annan än dig själv någon gång" brukar min mamma säga. och ja, det borde jag kanske göra.