ROHVOL

skrämma får du gärna mörkret och komma hit. ögon i dina, lite till vänta bara. lättare var det att vara, bättre ögon, jag trivdes i dina. lika är du som lycklig var, en prålig singel i mingelvärld. över är staden och pollenchock det stjärnfall, en fjäril att fånga. tusental av svaren där du är och nykterhet går. varje natt bor mina fakir i en clown, det i en skratt.

trångt, du får blir min om du vill. för smal det är min soffa. en dans rymmer den men, precis som jag, tar du, men får och du ger, jag tar. telefonen fick sitt liv i orden som om aldrig hört försoning. förlät jag av ett snesteg? förlåt. vi behöver noll, vi kan på ingenting starta.

där kärlek vackert tas emot, du har så lätt att där den tas, kasta. lika väldig när ett sovande kvarter, dånar du som åskmoln. och du är vaken över flykten härifrån människobyn, om brinnande sorg predikar du lika som om gjädje. som om fanns inga sorger.

kanske i december får vi som vi vill; träffas. inga onda ord, du är snäll. dövstum var hela jag, natten kändes som sensommarljung, likadan. och tafatt som ett gapskratt i samhällsdebatt, som en sång. lägg i din sång, min.
tack för en paus, för ett underbart rus, i en värld så vulgär och burdus.